Källa: David Shrigley.
Igår läste jag en gammal blogg of mine. I 2006, eller något, konstaterade jag tydligen att jag skrivit dagbok på internet i sju år. Nu då? Jag vill helst inte tänka på det. Det är länge. Det är många, om än inte regelbundna, meningar framhackade, lämnade att tyna bort djupt nere i Googles mage.
Det man ger till en blogg är väl någonting man klarar sig utan. Man blir inte halv av att ge hälften till en blogg.
Man ger kanske hälften men vad händer med det man inte ger? Jag tänker i jämförelse med att skriva en riktig inälvsläckande dagbok på pappersmassa, där ingen censur existerar, där den riktiga sörjan får sippra genom fiber efter fiber. Någon sådan har jag inte skrivit. Alla innersta tidsbundna känslor, kärleksklaustrofobin, dagen efter-hjärtat, allt det som man inte kunnat eller velat eller vågat spilla i en blogg, vad händer med det?
Stör mig lite på att jag inte kan googla mig fram till det.
0 comments:
Skicka en kommentar