Jag ligger i ett nattsvart rum under ett fluffigt täcke som laptopskärmen lyser på som om det var månljus på snö.
Bostadsområdet utanför är kyrktyst och det är alltså inte ens midnatt. Kvinnan jag bor hos nämnde något om hemlösa katter som brukade matas högljutt (eller de brukade nog snarare äta högljutt, själva matandet var nog stillsamt och andaktsfullt) av några av områdets äldre damer. Men inga katter hörs. Inga fåglar, syrsor, människor eller bilar heller. Helt tyst är det i och för sig inte. Mina fingrar hamrar på mot tangenterna. DAMDAMDAMDAM.
Tittade på
Lost in Translation på flyget hit. Fint att SAS visar den. Alla som satt på planet hade väl i och för sig sett den i genomsnitt en miljon gånger per skalp, men still. Det är en förutsägbart lämplig film att visa på en Tokyo-flygning, för att alla ganjis ska kunna bli mentalt förbedda på kulturell förflyttning och eventuella life altering hotellbarsmöten.
Jag gick all in för stämningsbyggandet. Drack grönt te (i stället för kaffe!) och stirrade rakt in i skärmen och skrattade högt åt alla skämt och låtsades som om flygmotorerna skulle dränka ljudet.
I alla fall har jag alltid tänkt mig att det skulle kännas mer som Lost in translation än det väl gjorde. Jag känner mig helt enkelt inte så lost. I translation, jo, visserligen. Bokstavligen känner jag mig ju absurt lost in translation. Vet inte vad jag ska svara personalen i butikerna, upprepar bara deras sista sagda ord i ett mummel, bugar och skyndar ut. (Kommer nog ta med det här bugandet hem förresten. Hade en chef som alltid hukbugade sig så mycket att han höll på att a) bryta ryggen b) slå pannan i golvet.)
Jag hade förutspått att jag skulle känna mig ännu mer som en nål i saltkar/riskorn i en höstack. Och känna mig mycket mer ensam och förvirrad än jag gör. Men det gör jag inte. Det känns som om jag alltid varit här, på något märkligt sätt. Det kan eventuellt vara förvirrade jetlageneuroser. Inte helt omöjligt.
Med vänliga hälsningar / hetsbloggande nattetid i stället för att sova.
Det stod förresten Murakami-citat i servetterna på flyget.
Nä, skoja bara.
I dag har jag jobbat på tre caféer. Hade dåligt samvete på alla för att jag suttit för länge. BTW, en sak jag är nöjd med är att man betalar vid kassan när man går. Blev så stressad av alla New York-servitörer som rusade fram och smällde notan i bordet så fort man hade mindre än tre centimeter kvar i sin cappu.
Det är förresten absurt så många bra ställen jag hittar hela tiden. Eventuellt kommer jag att spendera resterande veckor med att arbeta mig från café till café till café, gata upp och gata ner. Story of my life.
Haha vad roligt det skulle varit om jag jobbade på caféerna. Typ gick in och skummade lite mjölk, färgsorterade lite macaroons. I wish nästan!
Dagsredovisning onsdag, caféer:- 09:30 StarbucksAlltså, ja, jag behövde ett café, snabbt, i området där jag bor. Och det är det enda som man kan sitta på. Inte det enda såklart, men det enda i mitt blickfång just då. Så jag satte mig. Med solen i ryggen. Tjejen bredvid mig gav upp och kastade överkroppen över bordet och somnade. Det var bra gjort tycker jag.
- 14:00 LotusKällare i Harajuku. Fina koppar. Stället hade för ovanlighetens skull engelsk meny - och för ovanlighetens skull något vegetariskt på menyn - så jag passade på att beställa något att äta. Ut kom en handflatestor (liten) tallrik med: 2 st brockoli, 2 st haricot verts, en pekfingerstor paprikebit, en halv sparris och lite vårlök. Och smör. Gav Kuba-flashback till när jag beställde vegetariskt och fick en välfylld tallrik isbärgssallad. Bara kall, okryddad isberssallad.
16:00 ??? Bästa stället på andra våningen på samma gata som Lotus. Temat var, typ, bar/café med mat, arty böcker och grejer till hunden? Um. Ja. Jag satt där i pinsamt många timmar och såg inga hundar. När jag skulle beställa mat satte sig servitrisen på golvet vid mina fötter och började hetsprata japanska. No meatu! No meatu! Hon fattade till slut. Jag fick ett nudelberg med lite vårlök och ett stekt ägg.
[Insert japanese word for good night]
